HUR svårt kan det va?

Den frågan ställer jag mig si så där 4-5 ggr om dagen. Jag fattar inte, jag kan bestämma mig för saker som jag säger att jag SKA göra. Men så händer det inget. Jag bara orkar inte helt enkelt. Det är som med det här att jag sagt att jag ska börja träna, hur länge har jag inte sagt det? Vad fan är jag påväg? Vad är det som händer med mig? Har jag gett upp ALLT`? Eller vad är det frågan om? Jag förstå inte, HUR kan det vara så svårt lixom? Om jag bestämer mig för att NU jävla ska jag göra det här, så borde det väl inte vara så svårt att göra som man säger?
För mig är det fasiken svårt, det är som att jag sätter upp så himmla mycket krav på mig själv, och så känns det som att det är så MYCKET som ska göras, så jag skiter i allting.
Jag kanske ska sluta att säga åt mig själv att göra saker? Och bara göra det när jag verkligen bara känner för att göra det?

Fan vad Jocke får stå ut med mycket alltså, ibland undrar jag mig verkligen, HUR fasiken han står ut. Varför tar han inte sitt pick och pack och drar ifrån mig? Jag som bara gnäller över saker som jag själv åstadkommit? Jag som bara är dryg och ofta är arg. Har panikångest, och kan inte ens gå till kiosken på hörnet? Han är stark min karl som vekligen STÅR ut med mig! Tex att jag bara kan bli arg och börja skrika på han, om jag ber om ett glas vatten, och så är det inte tillräkligt kallt? Jag vill inte göra det, men det bara kommer! Till dig älskling vill jag bara säga, att hade inte du kommit in i mitt liv. vet jag inte vart jag hade varit idag?! Tydligen jävligt vilsen och långt ner under jorden. Jag är tacksam för dig! Att jag har dig! Det är verkligen det bästa som hänt mig, även om jag har svårt att säga det rakt ut till dig!
Nu blev det väldigt intimt och öppet. Men jag behöver yttra mig! Så är det. Men nu får det va bra för denna gång.

Jag skulle vilja skriva av mig mera, men jag kan inte. Men det ska iaf bli så himla skönt att mi MAMA kommer på onsdag! Jag har så mycket att prata om med dig känns det som!

Puss
Madeleine